– Jojken är vårt bibliotek

Bede Bireha Gáren Ánná är hennes samiska namn. Karen Anne Buljo är namnet som står på hennes böcker och om man letar på Gule sider. Då hittar man henne bosatt i Alta, men Karen Anne Buljos hem är mycket större än så. Det är ett hem som sträcker sig från byn Máze mellan Kautokeino och Alta ändå ut mot Hammerfest. Att hon är uppvuxen i en familj som har flyttat med renarna mellan kusten och Finnmarks vidder resonerar i hennes böcker. Karen Anne Buljos texter har snäckor och sjösamiska myter men också inlandets vita vidder. Själv kallar hon området där hon bor för Fiettár och säger att det alltid har varit ett hem fullt av berättelser.

– Jojk och fortelling är en litteratur som var lätt att ta med sig i den nomadiska världen. Vi flyttade med renarna och biblioteket det hade vi alltid med, berättar Karen Anne.

Hon beskriver en uppväxt där det fanns många jojkare och berättare i närheten.

– Vi hade alla genrer med oss när vi for från en plats till en annan. Det var poesi och myter och facklitteratur. Jag tänker på jojken som den allra viktigaste delen av det biblioteket.

Många har förlorat språket

Vi ska återkomma till jojken, och vad jojk egentligen är. Först måste vi säga något kort om den skriftliga samiska litteraturen. Den är inte alltid enkel att närma sig för den som är intresserad. Det är en litteratur som är utgiven i fyra i olika länder, på många olika språk. Den har en tendens att fastna inom nationsgränserna, trots att de samiska språken sträcker sig över dessa. En bok skriven på det största samiska språket nordsamiska kan i teorin läsas i Norge, Sverige och Finland, men i verkligheten är det svårt att nå ut för en samisk författare.

Karen Anne Buljo tillhör dock en av de mest tillgängliga författarna. Hon skriver på nordsamiska och har därtill varit nominerad till nordiska rådets litteraturpris, vilket förutom äran också innebär att man får sina böcker översatta.

Men hon har själv också varit duktig på att se till att det hon skriver finns tillgängligt. Många av hennes böcker har både norsk och samisk text i samma bok.

– Det där är väldigt medvetet val från min sida, för jag vill även nå de barn som inte kan läsa på samiska. Jag vet ju hur många det är som har förlorat språket.

Själv hade hon turen att bo i Máze. Finnmark skulle visa sig bli ett språkfäste.

– Jag hade en väldigt stark samiska. Jag var mest uppvuxen med de äldre och när jag började skolan kunde vi bara samiska. Vi hade musik, vi hade Máze joavku, en levande gákti, kultur, ja vi hade allt.

För de som inte känner till Máze joavku var det ett konstkollektiv som bildades i slutet av 70-talet. Flera av konstnärerna kom att bli tongivande i Sápmi, bland annat Britta Marakatt-Labba och Synnøve Persen. Gákti är det samiska ordet för kofte.

Men Karen Anne Buljo påpekar att trots att Máze var en av de mest samiska platser man kunde tänka sig, var förnorskningen inte frånvarande.

– Jag har alltid skrivit. Jag har skrivit dagböcker och jag har haft brevvänner, men det var bara på norska.  Du ska veta att vi var mitt i förnorskningsprocessen som pågick med full kraft, till och med i Máze.

Lära modersmålet på nytt

Karen Anne Buljo har som många samer lärt sig att navigera i många språksystem. När hon skulle ta examen hade samiskan fått ett nytt skriftspråk. 1979 fick nordsamiskan ny ortografi.

– Vi blev plötsligt analfabeter på vårt modersmål. Vi tog examen på norska. Och kan du tro, Máze skola fick bäst norskbetyg i hela Norge. Det är än i dag en sensation. Hur var det ens möjligt?

Hon skrattar. Att den lilla skolan i Finnmark, med sin alldeles särskilda norska, kunde skriva så bra? Karen Anne säger att det var tack vare lärarna som lärde dem att böja vartenda ord korrekt.

Vägarna till majoritetsspråket är ofta rakare. Stigarna till de samiska språken växer igen och bra mycket krokigare. För att få ett minoritetsspråk att blomstra måste man orka och Karen Anne bestämde sig för att börja om från början.

Hon anmälde sig till en kurs på Sámi allaskuvla, den samiska högskolan i Kautokeino, och satte sig i skolbänken igen för att lära sig skriva modersmålet hon i ett trollslag förlorat alfabetet till.

– Det var tungt, det var det, men det gick. Min mor kunde inte läsa på samiska, hon hade ingen glädje av tidningar och kunde inte läsa på norska. Det, det är en tyngd.

Karen Anne beskriver hur man då som människa går undan från allt som är skrivet, för att det är en sorg att inte kunna. På så vis skapas ett folk med stort avstånd till böcker. Än i dag är det många som skriver på det gamla sättet och inte kan läsa de samiska böcker som kommer.

Men hennes väg var den rakt motsatta. Hon hade börjat drömma om att bli författare.

Hon läste och läste och hon gav sig själv ett mål.

– Jag var vuxen redan när jag började. Jag bestämde mig för att om jag inte har fått ge ut en enda bok när jag fyller 40 så vill nog inte samhället ha dem av mig. Då får jag läsa vidare på universitet. Men kan du tro. Det har gått bra.

Böckerna hennes har nu i 20 års tid kommit ut växelvis på de två förlagen Davvi girji och Iđut. Att ha två olika förlag är inte dumt i Sápmi där systemen skiljer sig från de norska. Karen Anne Buljos förlag är Sápmis mest etablerade, men också de förlagen är små och ska mäkta med sin utgivning.

– Du vet, som samisk författare får man vänta. Det är mycket väntetid på att få ut en bok på ett förlag.

Genom att ge ut en viss typ av böcker på ett förlag och andra böcker på det andra har hon hittat en slags rytm som fungerar.

Känna sig hemma

I Karen Anne Buljos böcker är utanförskap ett tydligt tema. I den senaste barnboken Attán dutnje váibmon (Jeg gir deg mitt hjerte) har en liten pojke en far som är svårt sjuk och ensam står han med rädslan. I barnboken Áfruvvá/Havfruen blir den mobbade flickan en sjöjungfru. Den berättelsen fick Karen Anne Buljo av en äldre man på kusten där hon var som barn. Hon tror inte det var tillfällighet att han gav just henne den myten.

– Den tog mig för den handlar om jojk och mobbing. Flicka blir en havsfru för att hon inte har det bra hos människorna.

Själv kände Karen Anne Buljo sig så gott som föräldralös i ett samhälle som sätter högt pris på släkt och familj. Det här hänger samman med att hon som författare vill att hennes böcker är flerspråkiga.

Litteraturen ska vara för alla. Fler barn måste få känna sig hemma i den och också känna att språket är deras.

– Jag brukar själv ta fram texten när jag lyssnar, för att ögat ska få se det. Det är viktigt för barn att se samiskan med sina egna ögon.

Ögonen fotar texten och minns.

Så skrattar hon.

– Sen behöver man inte sitta och söka bidrag för att översätta boken, för då finns den redan på två språk. Det är praktiskt.

Tack, Mari Boine!

Karen Anne som vuxit upp under aktiv förnorskning är upptagen av göra sitt för att baxa tillbaka det stora sår som förnorskningen tillfogade samisk kultur, och alldeles särskilt det immateriella kulturarvet. Allt det där som är så svårt att ta på och som är så starkt kopplat till det samiska språket. Jojken, berättelserna, mytologin.

Hon återkommer hela tiden till den samiska mytologin. I hennes böcker får gamla samiska ordspråk nya kläder.

– Jag kommer inte ifrån den. Det är den jag vill skriva och är det jag kan, så får de andra berätta de coola berättelserna. Men vem vet, någon gång kanske jag också försöker göra något tuffare.

I boken Šiellaspeajal, (Amulettspeilet) som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2019 diktar hon för ungdomar och skriver: 

Mu bassi leavga,
rasttida almmi
čájeha dálkki
ruoná gákti badjelis

Snabbt översatt betyder det «min heliga flagga som går över himlen och visar vädret med sin gröna kolt».

När jag sitter och läser några av dikterna börjar jag nynna, och jag inser att jag faktiskt har kunnat Karen Anne Buljos poesi långt före jag kom att läsa böckerna. Flera av hennes dikter är tonsatta av artisten Mari Boine och sitter därför i ryggraden på lyssnare över hela världen.

Mari Boine har flitigt anlitat samiska författare till sina låtar, bland annat Rauna Magga Lukkari, Rawdna Carita Eira och Kerttu Vuolab.

– Ja man får tacka Mari för att dikterna med henne brett sig ut över världen.

Jojken är en port

Själv jojkar Karen Anne Buljo när hon kör bil och när hon ska skriva har hon jojk att lyssna till. Textens musikalitet är viktig.

– Jag brukar tänka att mina dikter ska kunna jojkas.

Hon blev alldeles nyligen omvald som ordförande för föreningen Juoigiid searvi som ska arbeta för att stärka jojken och samla jojkare över gränserna. Hon talar inte bara om jojk, hon bryter in med en jojk, fortsätter sedan berätta. Det är alldeles särskilt effektivt när man berättar för barn. Börjar man plötsligt jojka har man vips barnens uppmärksamhet. Men jojken kan också fungera som en paus i berättelsen, en vilostund. Jojken är full av upprepningar och allitterationer, sådan typiska grepp en muntlig tradition kräver för att den som lyssnar ska minnas det man säger.

Karen Anne Buljo säger att hon ser på jojken som en port in till det samiska berättararvet.

– Jojken fäster berättelsen i minnet.

Hon lägger upp filmsnuttar på sociala medier där hon står i gákti på internationella scener och framträder med jojk. En glädje strålar från henne. Men hon vill poängtera att scenjojk är en ny sak. Det är inte så det har varit och hon vill inte att jojken bara ska bli scenens.

– För oss samer har jojken aldrig varit konst. Ibland hör jag folk säga att det är en jojk och då jag tänker jag nej, för mig är det där en bön.

Intervjuet fortsetter etter annonsene.

Når inte barnen

Karen Anne Buljo har nyligen varit ute på skolor och läst för barn i ett projekt initierat av Sámi girječálliid searvi (Samisk forfatterforening). En sorgesam erfarenhet från dessa läsningar var att se hur frånvarande den samiska barn- och ungdomslitteraturen var för många av barnen.

– Samiska barn får inte njuta av böcker som barn får i det norska samhället. Böcker kommer ut, men de når inte fram till barnens händer, konstaterar hon.

Allt fler samiska författare skriver för barn, men hur ska böckerna nå ut? Särskilt tänker Karen Anne Buljo på de barn, som liksom hon när hon var liten, inte vågar berätta hur fattig man är eller om situationen hemma.

– Barnen som inte tillhör medelklassen och har föräldrar som är för trötta att gå till biblioteket eller läsa för barnen. Jag skulle önska att berättelserna fick ett större värde för alla.

Hon pausar.

– Och sen är jag så knäpp vet du att jag tänker att de norska barnen borde få chans att njuta av samiska berättelser.

Tips: Lyssna på Norsk barnebokinstitutts podcast där Karen Anne Buljo berättar om barnjojk.

Denne artikkelen er et samarbeid mellom Barnebokkritikk og Periskop, og publiseres på begge plattformer.