Låter barn och unga filosofera om samtidskonst

Vad är frihet? Vem är fri? Hur känns frihet i kroppen? Sådana frågor ställer sig barn och konstpedagoger just nu i utställningen «FRIHED!» som Statens Museum for Kunst i Köpenhamn visar fram till augusti 2014. I samband med 200-årsjubileet för Søren Kierkegaards födelsedag ville museets konstpedagogiska avdelning blåsa nytt liv i den världsberömda danska filosofens idéer om just frihet.

Hur gör man då filosofi tillgänglig för barn genom konst? Förstår barn filosofiska resonemang? Kan de ta till sig konstens filosofiska aspekter? Och vilka konstverk ska man välja för en utställning om en 1800-talsfilosof och det vida begreppet frihet? Marianne Grymer Bargeman, chef för avdelningen Børn & Unge på Statens museum for Kunst, diskuterade detta då hon under rubriken «Is this for children?» presenterade «FRIHED!» på konferensen «Konstpedagogik i förändring – nya positioner och metoder» som hölls på Skissernas museum i Lund under hösten.

Konst stärker möjligheterna i livet för barn och unga

Vid konferensen, som arrangerades av Konstpedagogiskt nätverk i Skåne och Barnens Bästa Biennal – en samtidskonstfestival för unga i Skåne, diskuterades aktuella frågor om samtidskonst och pedagogik. Vem förmedlar samtidskonst idag? Vilka konstpedagogiska strömningar är aktuella? Och vilka är de politiska besluten som ligger bakom? Bland föreläsarna fanns Emma Thomas, chef för Learning & Engagement vid BALTIC Centre for Contemporary Art, Gateshead och Maj Hasager, konstnär och ansvarig för masterprogrammet Critical and Pedagogical Studies vid Konsthögskolan i Malmö. Helene Illeris, som är professor vid Institutt for visuelle og sceniske fag, Universitetet i Agder, Norge, föreläste om «Art Education and the Struggle for a Better World» och Malmökonstnären Lisa Nyberg presenterade projektet Radikal pedagogik, där hon och kollegan Johanna Gustavsson utforskar pedagogik och konstnärlig praktik.

Och från Statens Museum for Kunst var alltså Marianne Grymer Bargeman inbjuden för att visa hur museet framgångsrikt lyckats tilltala och nå en ny publik – nämligen unga människor. Den huvudsakliga målgruppen är 7–11 år, men de arbetar även med tonåringar. Avdelningen Børn & Unge på SMK, berättade hon, arbetar för att stärka barns möjligheter i livet genom konst och kreativitet. De vill också stimulera barnens fantasi genom dialog, mångstämmighet och variation. Därför var det aldrig aktuellt att inför Kierkegaard-jubileet göra en utställning om filosofen – det hade inte fungerat. Istället lät pedagogerna sig inspireras av honom och ser utställningen som en möjlighet att låta barnen tillsammans med Kierkegaard ställa frågor – och i det här fallet om frihet.

Vid Marco Evaristtis konstverk «Helen» från 2001 med guldfiskar i en vattenfylld mixer (dock utan elektricitet inkopplad) brukar samtal om frihet och ansvar dyka upp, berättade Marianne Grymer Bargeman. Mer intuitiva och sinnliga reaktioner stimuleras genom de frihetskänslo-framkallande gungor som hänger i långa rep från taket och det gräsgröna videoverket «Looking for 4-leaf Clovers» av Nikolaj Recke, som projiceras på utställningsgolvet. Samtidigt leder upplevelsen av Nam June Paiks fjärrstyrda robotskulptur ofta in barnen på komplexa reflektioner om hur människor ibland kan verka lika ofria som robotar.

Att se med andra glasögon och byta perspektiv: övning i metareflektion

Reflektion var ett centralt begrepp också då Helene Illeris från Universitetet i Agder föreläste på konferensen. I barngrupper på konstmuseet Arken i Ishøj, Köpenhamn, har hon och konstpedagogen Lise Sattrup introducerat begrepp som reflektion och metareflektion. Under besök i utställningarna på Arken skiftar grupperna – bokstavligt talat – mellan olika sorters glasögon för att testa olika ingångar till och syn på konsten. Tanken är förstås att öka medvetenheten om seendets natur och förmedla insikten om att annorlunda glasögon eller seende kan leda till nya perspektiv och tillåta glasögonbäraren att pröva olika synsätt och tolkning av ett och samma konstverk.

Att konstmuseer i sig också påverkar vårt sätt att se och titta på konst finns förstås som en undertext i dessa övningar. Detta användes också i ett annat konstpedagogiskt projekt som Illeris presenterade: «Contemporaty art, sensory experiences and situational literacy» som åttondeklassare från en skola i Ishøj arbetat med på Arken. Eleverna dokumenterade där en dag sina intryck och erfarenheter av hemmiljön i Ishøj och en annan dag intryck och erfarenheter från Olafur Eliassons installation «Din blinde passager» («Your Blind Passenger») som 2010–11 visades på Arken.

Verket består av en 90 meter lång tunnel, där tät dimma omger besökaren. Sikten är därför begränsad till 1,5 meter och man tvingas i hög grad förlita sig på hörsel och känsel. Med avstamp i sina upplevelser av installationen skapade eleverna sedan modeller för hur välbekanta platser i Ishøj – en bro, en gångtunnel – kunde transformeras till annorlunda upplevelser när de utmanade sin invanda syn på ett visst rum. Resultatet var att eleverna prövade hur konst och erfarenheten av starka sinnesupplevelser kan användas för att se med nya ögon på den egna hem- eller boendemiljön. De utmanade sin invanda syn på rum och platser i Ishøj.

Educational turn – ett nytt fokus på konstpedagogiken?

Konstvärldens förnyade intresse för konstpedagogik beror på att konsten genomgått en «educational turn» menade Maj Hasager, konstnär och ansvarig för masterprogrammet Critical and Pedagogical studies vid Konsthögskolan i Malmö. Hon pekade på hur curatorernas ökade antal och betydelse tyder på ett stort intresse för pedagogik och förmedling, men underströk att detta intresse också finns bland konstnärerna. Som ett exempel nämnde hon den nya genren «lecture-performance» – vanlig på alla internationella biennaler numer – där konstnärer håller föreläsningar i performance-form. Maj Hasager menade att den gamla uppfattningen att pedagogik är för de misslyckade konstnärerna – «Those who can’t do, teach» – numer är förlegad och att pedagogik av många unga konstnärer istället betraktas som en viktig del i en stärkt professionalisering av konstnärsyrket.

Om konstnären blir pedagog – är professionsgränserna därmed i upplösning? Hur kan i så fall konstpedagogiken hävda sin framtida plats i konstvärlden och på museerna? Marianne Grymer Bargeman från SMK i Köpenhamn menade att konstmuseernas pedagogiska avdelningar bör arbeta med utställningar som är ett «microcosmos for learning» – något som får relevans även för resten av organisationen. Hon underströk också betydelsen av att dokumentera och evaluera verksamheten i samarbete med externa forskare och publicera resultaten som en metod för att stärka området.

Maj Hasager frågade sig om konstnärers engagemang i pedagogiska spörsmål kommer att resultera i ökat fokus på att kommunicera med publiken – eller snarare en vilja att vara mer styrande i hur de egna verken presenteras. Föreläsarna på «Konstpedagogik i förändring – nya positioner och metoder» pekade egentligen ut flera olika möjliga svar på den frågan. Men en ökad och förmodligen stimulerande komplexitet i samarbetet curator-konstnär-konstpedagog kan framtiden med stor sannolikhet vänta sig – och det kanske egentligen är en ljus framtidsvision för konstpedagogiken.